Logotypskugga

Hem Nyheter Om myskoxen Invandringen Filmer Rädda myskoxen Länkar

Invandringen till Sverige

Försommaren 1971 lämnade alltså en flock på 6 djur Dovrefjell och drog österut. Flocken bestod av 3 vuxna kor, 2 årskalvar samt en tvåårig tjur. De fem döptes till Kari (ko), Åsfrid (ko), Nils (tjur), Kjell (tjur) samt Ulrika (ko). I september månad passerade flocken, som då reduceras med en ko, riksgränsen på Vigelskaftet, ca 1 mil söder om Fjällnäs i Härjedalen; som är vårt lands högst belägna landskap. Först slog sig de ner i trakterna av Lofsdalen men drog senare vidare mot Sonfjället. Eftersom de inte fick vara ifred för turisterna så drog de åter österut på en lång vandring på slingrande stigar och under sommaren 1973 kom de till norra delen av Rogenområdet, där de båda könsmogna korna kalvade. Detta var uppenbarligen den avgörande orsaken för att ett helt nytt och spontant tillkommet hemområde skulle blidas. Deras betesområde antog ett område på ca 30 km tvärsöver riksgränsen vid Vigelskaftet - Muggsjön. 

Det var en zoologisk sensation när myskoxen kom hitvandrande. Tidningar, radio, TV mm gjorde jättereportage. Nyfikna fotografer, naturvänner samt organiserade turistturer till fots eller med helikopter anordnades och alla ville ju självklart ha en bild av djuren. Detta gjorde att stammen förflyttade sig i de skyddande skogarna ner mot Högvålen - Sveriges högst belägna by - och vidare till Hoverken. Men det blev tyvärr för mycket flygbuller och även folk där uppe. Människan är ibland nog så nyfiken på djur, och det fick sannerligen dessa fem myskoxar erfara. De trivdes följaktligen inte heller så länge på denna plats . Från Hoverken låg Sonfjället inom synhåll, och de fortsatte sin vandring ditåt. Där och inom nationalparken skulle de också ha varit synnerligen välkomna Men på väg dit måste de passera Råndalen, med by och å samt bilvägar - och säkert tusentals besökare. Här motades de helt sonika tillbaka in i ett närbeläget område, där de tills vidare snöade in.

HB07087aaa.jpgSå var det nödvändigt att sätta en gräns för all ohämmad nyfikenhet. Besöken fick ju inte helt lamslå naturvårdare och djurskyddande förnuft och åtgärder. I hast ordnades det med en viss bevakning för de sagt flyende djuren. Snöfordon fick i varje fall inte närma sig deras vinterviste. Under vintern lång kunde de känna sig trygga. Om de verkligen gjorde det är däremot ovisst - erfarenheter av allsköns störningar under hösten hade kanske etsat sig fast i deras sinnen.. Svensken är ju så in i vassen nyfiken och närgången . . . Bildundret i dalen ökade alltmer under våren, och röster från vandrare, krafs och tramp på barmark blev en daglig företeelse. Kanske bäst att vända! I varje fall tycktes djuren minnas höjder och dalar på den väg de kommit, vilket också från början fick bli vägen tillbaka.

Området kring Rogen och dess moränrika natur passade tydligen för myskoxen. Bättre än de hade det här kunde de knappt få det under högsommaren. I tjärnen fanns vatttenklöver, fräken och starr - utmärkt bete samt så erbjöd tjärnen ett svalkande bad vid behov. Och på moränåsen kunde de ligga och vila i vinden, som så ofta svepte över Rogens milsvida vattenyta. Här stannade de också sommaren ut. Först i början av september lämnade de av någon anledning platsen. Den nu mastiga tjuren lockades kanske, vid parningstid, till någon välkänd mark i Norge. Dit styrde de kosan, men så långt tillbaka som till Dovre kom de aldrig. Höstvandringen inskränktes i stället till en runda medsols runt Storvigeln och tillbaka mot Rogenområdet igen. Senare under hösten utvalde de Rödfjället och Storvålarna som vinterviste. Och i de trakterna är de tämligen trofast kvar sen dess.

Fram till och med 1985 har de tre korna fött 23 kalvar samt deras kalvar har i sin tur fött 41 kalvar inom denna delpopulation, men eftersom avgången varit relativt hög under 1980-talets senare del, samtidigt som reproduktionen sjunkit, bestod populationen i mars 1992 av endast ca 20 djur, vilket innebär en rejäl nedgång från mitten av 1980-talet, då antalet uppgick till hela 34 djur. Den största åderlåtningen av populationen i Rogen-Femundsmarka inträffade vintern 1977-78, då sex djur omkom, sedan de smittats av hjärnhinnemask. Den stora gruppen delade sig och den ena gruppen etablerade ett nytt hemområde nordväst om Grövelsjön på norska sidan av gränsen, beläget ca 30 km söder om huvudpopulationens betesmarker. Endast ett 15-tal djur fanns kvar på den svenska sidan.  

 

 

Skicka e-post till Myskoxen med frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.
Copyright © RT-data 2013. Senast uppdaterad den 06 augusti 2013